Nobels fredspris

Idag har jag för första gången (!) följt utdelningen av Nobels fredspris. Årets pristagare Nadia Murad och Denis Mukwege höll två fantastiska tal. Gripande naturligtvis men samtidigt uppfordrande till alla världens regeringar och ledare. Hur kan detta tillåtas fortgå? En uppmaning till frihet, människorätt, internationalism och aktivism. Ett viktigt budskap i dessa tider när utvecklingen ofta går i andra riktningen. Och då inte bara i krigshärjade länder.

Jag reflekterar också över skillnaden mellan den allvarliga men ändå positiva och faktiskt glada prisceremonin i Oslo och den pompösa och strikta ceremonin i Stockholm. I Oslo var det långa,långa applåder efter pristagarnas tal. Och även bifallsrop och annat.
Här var det inte kungen som delade ut prisen utan Noblkommitténs ordförande. Ja,jag kan ana den historiska förklaringen till detta. Men det ger trots allt en annan inramning.

Sedan är ju fredspriset ett politiskt pris, till skillnad från vetenskapsprisen som delas ut i Stockholm. Litteraturpriset ska vi väl inte nämna i år.
Fredspriset och den politiska signalen valet av pristagare har gett har ju många gånger ifrågasatts. Även i år ger ju valet av pristagare en tydlig politisk signal som väl förhoppningsvis ingen ifrågasätter.