På måndag ska Stefan Löfvén redovisa för talmannen vilket underlag han har för att bilda regering när riksdagen ska rösta om honom som statsminister. Denna helgen är naturligtvis fylld av tankar, resonemang med partikollegor och andra partiledare. Förmodligen förhandlas det (eller åtminstone samtalas på djupet) med liberalerna och centerpartiet, även om Annie Lööf tufft påpekade att hennes krav inte var förhandlingsbara. Hon samlade ihop ett antal nyliberala profilfrågor som kan vara svårsmält eller omöjligt för socialdemokraterna.
Men nu var ju inspelen allmänt hållna. "Liberaliserad arbetsrätt" och "marknadshyror" kan ju innebära mycket. Och det är väl rimligt att man resonerar vidare om detta. Men det är klart att det finns en gräns för Löfven. Att en socialdemokratisk regering ska genomföra ett extremt nyliberalt politiskt program är naturligtvis inte rimligt. Samtidigt är det värt oerhört mycket om socialdemokraterna kan behålla regeringsmakten.
Frågan är om Centerpartiet egentligen vet vad de vill. Eller vet de precis det. De har röstat bort Löfvén som statsminister. De har röstat nej till en högerregering som skulle bli beroende av Sverigedemokraterna. De säger nej till att ingå i en blocköverskridande regering och levererar ett egentligen provokativt politiskt bud till Löfvén för att släppa fram honom som statsminister. Verkar ju inte särskilt konstruktivt. Handlar det om att kunna säga att vi erbjöd oss att acceptera Löfvén som statsminister men sossarna sa nej?
Jan Björklund var ju betydligt mer konstruktiv och förhandlingsinriktad. Även om han naturligtvis ställer hårda politiska krav. Problemet är väl att Liberalerna är splittrade om de överhuvudtaget ska diskutera med Löfvén. Det begränsar naturligtvis Björklunds handlingsutrymme.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar