Hur kunde det bli så här?

Idag har det gått 82 dagar sedan valdagen den 9 september. Ännu är ingen ”riktig” regering på plats. En statsminister är bortröstad. En statsministerkandidat fick inte stöd. Tre sonderingsrundor har misslyckats. Talmannen börjar visa lite tecken på desperation när han säger ”nationen kräver resultat”. Hur kunde det bli så här?

Ja, naturligtvis är det valresultatet som är orsaken. Mina funderingar kring varför det blev som det blev ska jag återkomma till. Men varför är valresultatet så svårt att hantera? Otydliga eller inga majoritetsförhållanden är ju snarare regel i de flesta europeiska länder. Men det bildas regeringar. I många fall med svagt parlamentariskt underlag men ändå hyggligt regeringsdugliga, åtminstone inledningsvis. Vi är inte vana vid detta i Sverige. Varken politiker eller väljare.

I valrörelsen spelade regeringsfrågan en ovanligt liten roll. Traditionellt tillmäts ju regeringsduglighet en stor vikt i valrörelserna. Partierna menade denna gång att det är politiken som ska diskuteras. Inte olika spelteorier om olika regeringskonstellationer. Möjligtvis berodde detta på att ingen i valrörelsen skulle kunna visa på ett regeringsalternativ utifrån de ståndpunkter man intagit. Detta bäddade naturligtvis för den situation vi befinner oss i nu.

Socialdemokraterna och Stefan Löfvén förutsåg ett svagt valresultat som skulle innebära att den rödgröna regeringen inte skulle kunna sitta i orubbat bo. Därför pläderade han för blocköverskridande samarbeten. Nu blev ju valresultatet trots allt bättre än befarat och de rödgröna blev ett mandat större än alliansen.

Alliansen i sin tur pläderade hela tiden för en alliansregering. Hur den skulle samla stöd i riksdagen förbisågs. Löfvéns propåer om blocköverskridande samarbeten avisades och istället konstaterades att Löfvén under alla omständigheter ska avgå som statsminister.

Sverigedemokraterna ville ha bort Löfvén och gav därmed sitt stöd för en borgerlig regering. Lite oklart i vilken konstellation, men Jimmie Åkesson var tydlig med att de skulle ha inflytande på regeringens politik.

Med dessa utgångspunkter är det inte så konstigt att det är svårt att bilda en regering efter valet. Det är inte en sandlådediskussion utan en process där partierna utifrån sina intressen och ståndpunkter ska kompromissa. Det måste man ha förståelse för. Däremot kan man ju fundera över och vara kritisk mot att ingen på allvar förde dessa diskussioner innan valet. Valresultatet var ju rätt förutsägbart.
Frågan är ju vilket utrymme de olika partierna har för att kompromissa. Moderater och kristdemokrater är tydliga med att de är beredda att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Centerpartiet och Liberalerna säger nej till detta, men kräver samtidigt att Löfvén ska driva en ganska extrem nyliberal regeringspolitik för att de ska tolerera honom som statsminister. Socialdemokraterna slits mellan möjligheten att få ett blocköverskridande samarbete (dock inte regering som det verkar) och vilka politiska eftergifter som måste göras för att uppnå detta. Sverigedemokraterna tittar på och kan konstatera (förmodligen med tillfredsställelse) att alliansen splittras och en del av den kommer allt närmare.