Flyktingmottagande och kommunal självstyrelse

I  argumentationen för att inte ta emot flyktingar i sin kommun gör Louise Erixon (SD) ett nummer  av att grundlagen säger att vi har kommunal självstyrelse i Sverige. I det här fallet innebär hennes linje att om en kommun beslutar att inte ta emot flyktingar kan inte riksdagen sätta sig över det genom att i en lag besluta att de ska ta emot flyktingar.
Det stämmer naturligtvis att den kommunala självstyrelsen nämns i Regeringsformen.T o m i den inledande portalparagrafen. Så här lyder den:

1 kap 1 §   All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Redan här markeras alltså att all offentlig makt, även i komunerna, utövas under lagarna som stiftas av riksdagen. Poängen är att Regeringsformen anger att det kommunala självstyret är underordnat lagstiftningen. Sverige är en nationalstat, varken kommuner eller regioner är självständiga i den bemärkelsen.

I Regeringsformens kapitel om kommunerna utvecklas detta ytterligare:

 14 kap 2§ Kommunerna sköter lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse på den kommunala självstyrelsens grund. Närmare bestämmelser om detta finns i lag. På samma grund sköter kommunerna även de övriga angelägenheter som bestäms i lag. 

Louise Erixon (SD) har alltså något annat syfte än att diskutera kommunaljuridiken. Men det är väl varken överraskande eller en nyhet.

Samtala med SD är väl inget nytt?

Utan tvekan har det konservativa block, som Jimmie Åkesson länge talat och drömt om, kommit ett steg närmare verkligheten genom Ebba Busch-Thors och kristdemokraternas positionsförflyttning. För visst är det en tydlig positionsförflyttning. Även om Ebba Busch-Thor försöker lägga ut dimridåer genom att säga att vi måste sluta isolera och istället samtala med Sverigedemokraterna. Här försöker hon bygga på myten att Sverigedemokraterna är mobbade.

Samtala med Sverigedemokraterna är väl inget nytt? Åtminstone inte på de ställen där de tar plats i de beslutande församlingarna. Själv har jag som landstingsstyrelsens ordförande under förra mandatperioden träffat Sverigedemokraternas företrädare i princip en gång i veckan när arbetsutskottets sammanträtt. Ibland oftare. Där har de fått information om aktuella ärenden, de har kunnat ställa frågor, jag har kunnat ställa frågor till dem, de har kunnat lägga förslag som har diskuterats och prövats. Precis så som alla partier och ledamöter behandlas.

Vad jag däremot absolut inte gjort är att inför större inriktningsbeslut, budget osv. söka stöd hos Sverigedemokraterna för , samtala om och förhandla fram en gemensam linje inför behandlingen av frågorna. Detta har jag ju däremot naturligtvis gjort med de partier som bildat och ingått i majoritetsstyret. I något fall också med alliansens ledare, dock med klent resultat.

Här är den stora skillnaden. Och då är inte orden, samtala eller förhandla, så viktiga. Utan syftet och praktiken. Vad Ebba Busch-Thor syftar till är ju klart. Det är ju att samtala/förhandla med Sverigedemokraterna för att få med dem i ett regeringsunderlag. Inte att diskutera enskilda frågor. Detta är en positionsförflyttning i svensk politik.

Blekinges tillväxtsiffror

I BLT den 6/2 2019 kommenterar jag tillväxtutvecklingen i Blekinge det senaste decenniet med anledning av de siffror SCB presenterade. Här är texten:

Nyligen presenterades siffror över tillväxten 2008 - 17 i landets olika regioner (BRP). Utfallet för Blekinges del var uppseendeväckande negativt. Minus 5% medan tillväxten i landet som helhet var plus 17%. Hos grannen Kalmar län var det i princip nolltillväxt.

Detta måste naturligtvis leda till ingående analyser och diskussioner i Region Blekinges nyinrättade nämnd för regional utveckling. Behöver de fastlagda strategierna justeras? Har de vidtagna insatserna varit tillräckliga och fyllt sitt syfte? Vilka åtgärder måste till ytterligare?

Sune Håkansson har i BLT 30/1 2019 gett sina förklaringar. Jag tycker han i stort fångar bilden, även om den i delar kan diskuteras. Låt mej kommentera hans inlägg rubrikvis.

Avsaknad av politiker med inflytande. Att Claes Elmstedt (c) och Hans Gustafsson (s) på sin tid betydde oerhört mycket för Blekinge råder ingen tvekan om. Nu lämnade de ju regeringen 1982 respektive 1988. Trots allt har det ju hänt en hel del positivt i Blekinge därefter. Även om det inte funnits något statsråd från Blekinge sedan dess, har det funnits och finns politiker från olika partier med goda nationella nätverk. Deras påverkan går säkert att koppla till olika satsningar som kommit Blekinge till del.

Värre är, menar jag, avsaknaden av en samlad statlig regionalpolitik. Ansvaret ligger idag på regionerna, vilket är utmärkt. Men statens insatser är spridda på olika områden, infrastruktur, trafik, utbildning, landsbygdsstöd osv. utan någon egentlig sammanhållen idé hur de sammantaget ska fungera. Det handlar inte heller bara om insatser för lands- och glesbygden, utan hela regioner.

Brist på utbildningar. BTH har betytt oerhört mycket. Tyvärr har ju de ekonomiska resurserna skurits ned vilket lett till minskad verksamhet. Trots detta har fokuseringen på några områden lett till forskning och utbildning som i vissa stycken är i internationell toppklass. BTH betyder också mycket för företag i Blekinge inom dessa områden (och därmed tillväxten).

Totalt för den regionala utvecklingen hade möjligen ett bredare utbud varit bra. Spets och bredd hade kanske gått att kombinera i hägnet av ett större universitet? Jag delar idag uppfattningen att en anslutning till Linnéuniversitetet hade varit positivt. Dock fanns inte tilliten till sammanslagningen, varken i organisationen eller hos beslutsfattarna.

För många kommuner. Att Blekinge skulle bli en kommun föreslog jag i en artikel i BLT redan 2004. Kanske är tiden mogen nu?

För dålig infrastruktur. Utbyggda vägar och järnvägar är nyckeln till en vidgad arbetsmarknad och tillväxt. När den plan för utbyggnad som regeringen antagit är genomförd har vi en mittseparerad E22 genom länet. Rv 27 mot Växjö är också mittseparerad i princip till länsgränsen. Sydostlänken är byggd. Bra så, men arbetet för ytterligare investeringar måste fortgå. Ett viktigt steg är att åstadkomma snabbare tågförbindelser mot Malmö/Köpenhamn och Växjö.

Sjukhusen. Hotet mot den kvalificerade sjukvården i Blekinge är inte när eller var i länet det byggs nya sjukhusbyggnader. Det är den nationella inriktningen att koncentrera vård till universitetssjukhusen. Det har redan inneburit konsekvenser för Blekingesjukhuset, om än i begränsad omfattning. Bryts inte trenden kommer det vara svårt att upprätthålla en kvalificerad vård i Blekinge.

Arbetslösheten är fortfarande alldeles för hög i Blekinge bland ungdomar och de som står långt från arbetsmarknaden. Jag tror inte det hjälper varken med fler aktörer som jobbar med matchning eller lägre ingångslöner. Det handlar om att fortsätta arbetet med att rusta individerna. Kanske på ett mer strukturerat sätt. Kanske behöver trots allt också särskilda jobb, typ Samhall i dess gamla skepnad skapas?

Utöver dessa områden finns det naturligtvis fler som behöver utvecklas. Att få fart på bostadsbyggandet är ett. Ett mångsidigt och tillgängligt kulturliv ett annat. Utbyggd trafik till grannregionerna har jag nämnt.