onsdag 19 december 2018

Talmannen tar julledigt

Talman Andreas Norlén meddelar att det inte blir någon tredje omröstning i riksdagen om statsminister innan jul. Han beklagar det men säger att alla partier vill ha mer tid till förhandlingar. Visst spelar det en roll att landet är på väg in i julledighet, även  om han värjer sig för att säga det. Tidplanen hade nog sett annorlunda ut annars.

Dock pekar han ju tydligt ut färdriktningen för återstoden av regeringsbildningsprocessen efter höstens val. Omröstning om statsministern i riksdagen 16 januari, möjligen också 23 januari. Misslyckas de blir det nyval senast den 21 april.

Intressant är också hur tydligt han lägger bollen hos Stefan Löfvén och Ulf Kristersson att samla stöd för sina regeringsalternativ. Talmannen tar julledigt och meddelar att han kommer att ringa till dem två gånger för att kolla läget.
I klartext innebär det att de nu samtidigt eller parallellt ska resonera/förhandla med Centerpartiet och Liberalerna. Nu startar ett ”chicken-race” om vem som hinner först och kan erbjuda en uppgörelse som räddar ansiktet på de båda mittenpartierna.  I går kväll tolkades uttalanden av Annie Lööf som att hon efter partiråd- och riksdagsgruppsmöten återigen välkomnade förhandlingar med Löfvén. Inom Liberalerna pågår ju en maktkamp där Kristerssonförespråkarna verkar vinna terräng.

Hur mycket talmannen och andra betonar att det är de två statsministerkandidaterna som måste ta ansvar för processen är det fortfarande Centerpartiet som sitter på lösningens nyckel. Den väg Annie Lööf väljer kommer säkert Liberalerna att följa.

tisdag 18 december 2018

Borgmästare?

Kommundullmäktiges nyvalde ordförande i Sölvesborg, Arne Bogren (m) får nu kalla sig ”Borgmästare”. Tydligen finns det sedan tidigare ett liknande beslut i Karlskrona, låter fullmäktigeordföranden Gunilla Ekelöf (l) meddela. Helt klart har det beslutet inte fått något större genomslag. Jag och förmodligen de flesta andra känner inte till det. I media tituleras hon forfarande kommunfullmäktiges ordförande. Det tycker jag är gott nog.

Hela idén om att återinföra borgmästaretitlen i kommunerna är för mej obegriplig. Den utgår förmodligen från något behov att uppvärdera fullmäktigeordföranderollen kombinerat med någon slags nostalgisk tillbakablick.

Kommunfullmäktigeordförandens roll är viktig precis som den är. Den behöver inte uppvärderas på konstgjord väg. Det handlar om att leda arbetet i kommunens högsta beslutande organ och även om att fullgöra en hel del representativa uppgifter.
Den gamla tidens borgmästare hade ju andra uppgifter. Det var en kombination av att vara domare i rådhusrätten och att ansvara för vissa uppgifter som idag närmast åvilar kommundirektören. Det var alltså inget politiskt förtroendeuppdrag.

Skälet att det skulle underlätta att använda borgmästaretiteln vid utländska kontakter haltar ju också betänkligt. I Danmark finns och används borgmästaretiteln. Men den funktionen motsvaras våra kommunalråd och kommunstyrelseordföranden.  Förvirringen borde ju då snarast öka om det dyker upp  företrädare från svenska kommuner som kallar sig borgmästare, men har andra funktioner och befogenheter.

Det förvånar mej också något att detta blir det första beslutet i det som väl är tänkt att bli Sverigedemokraternas skyltfönster, Sölvesborg. Sd har ju en förmåga att plocka upp vad som rör sig i vissa delar av folkdjupet.  I och för sig på ett tvivelaktigt sätt och med mycket tvivelaktiga slutsatser. Men jag är övertygad om att i den delen av folkdjupet, eller i andra delar heller för den delen, diskuteras det inte om vikten av att införa borgmästare i kommunerna. Snarare tvärtom.


måndag 17 december 2018

Kristersson på valvakan

I går kväll visade Agenda i Svt ett klipp när Ulf Kristersson äntrar scenen på Moderaternas valvaka den 9 september. När man ser det så här drygt tre månader senare blir det ju alldeles uppenbart vilken verklighetsbild han hade (har?) och hur den grundade det fullständigt låsta parlamentariska läge landet fortfarande befinner sig i.

”Alliansen är större regeringen. Regeringen borde aldrig tillträtt och nu ska den avgå” utropade han till jublande partivänner. Vad säger han egentligen? Dels upprepar han kritiken mot decemberöverenskommelsen och menar att Löfvénregeringen redan då borde röstats bort och alliansen tillträda med Sverigedemokraterna som regeringsunderlag. Nu skulle den äntligen röstas bort och det gjorde ju också alliansen med hjälp av Sverigedemokraterna. Utan att ha en plan för vad som skulle ske sedan.

Konstaterandet att alliansen är större än regeringen är ju ett självbedrägeri eller en bluff, vilket han och Moderaterna naturligtvis var medvetna om. Alliansen blev ju större än de i regeringen ingående partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men inte större än regeringsunderlaget i vilket också Vänsterpartiet ingår. Skulle Kristersson samla ett större regeringsunderlag var han tvungen att räkna in Sverigedemokraterna. Det har han ju sedan gjort men inte Centerpartiet och definitivt inte Liberalerna. Därför är vi där vi är. Kristersson satsade allt på ett kort. Fick med sig Kristdemokraterna direkt. Men inte centerpartiet och Liberalerna som hamnade i en för dem knepig situation: Säga ja till Kristersson och därmed till Åkesson. Eller säga nej till Åkesson och därmed också till Kristersson. Hitills har de valt och hållit fast vid det senare. Problemet är ju att de samtidigt sagt nej till blocköverskridande lösningar med Löfvén.

fredag 14 december 2018

Löfvén nedröstad - igen

Det var väl ingen som väntat något annat än att Stefan Löfvén inte skulle godkännas som statsminister vid  dagens omröstning i riksdagen. Det var faktiskt andra gången han inte tolererades som statsminister i höst. Första gången var ju när hela alliansen och Sverigedemokraterna röstade bort honom och den rödgröna regeringen. Sedan dess har Ulf Kristersson och hans förslag till moderat - KD regering röstats ned. Det var lättare för liberalerna och framförallt Centerpartiet att tala om vem som inte skulle vara statsminister än vem som ska bli det.

Talmannen ska nu föreslå en ny kandidat för en tredje omröstning. Rimligen blir det Ulf Kristersson som prövas för andra gången. Talmannen höjer nu tonläget i ett, som jag tror unikt uttalande, där försöker sätta press på partierna genom att hota med nyval och tom meddela att haft överläggningar med Valmyndigheten kring detta.

I  anförandena inför dagens omröstning upprepade talespersonerna för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet sina kända argument. Gav ett ganska passivt intryck. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vädrade morgonluft. Moderaterna var lite mer återhållsamma, förmodligen för att de tänker sig tillsätta statsministerposten. Liberalerna helt uppgivna. Centerpartiet upprepade sitt (alltmer ihåliga) mantra att de varit konstruktiva och gjort allt för att nå en lösning men att nu måste andra ta ansvar. Angreppen på Stefan Löfvéns ovilja att acceptera deras politik var lika hårda som innan.


En spekulation så god som någon annan om vad som händer nu kan vara denna: Talmannen meddelar på måndag att han föreslår Ulf Kristersson som statsminister. På onsdag röstar riksdagen - och Kristersson godkänns!
Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna röstar för precis som förra gången. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstar mot precis som förra gången. Liberalerna beslutar på sitt partiråd att avstå från att rösta. Jan Björklund beklagar detta och avgår som partiledare. Centerpartiet avstår också från att rösta. Annie Lööf motiverar detta med att landet måste ha en ny regering och att detta är enda chansen när Stefan Löfvén inte "orkar" acceptera hennes liberala reformagenda fullt ut.

Då tillträder en konservativ högerregering som redan fått igenom sitt budgetalternativ med stöd av Sverigedemokraterna. De kommer naturligtvis att utnyttja situationen att regeringen är beroende av deras stöd. Att tro något annat är naturligtvis naivt.

Detta är farligt för utvecklingen i vårt land och bara att beklaga.

torsdag 13 december 2018

Tålamodet tryter

I går röstades moderaternas och kristdemokraternas budget igenom i riksdagen med stöd av Sverigedemokraterna. En ren högerbudget alltså. I morgon kommer Stefan Löfvén att ånyo i riksdagen prövas som statsminister med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som regeringsunderlag. Han kommer att röstas ned. Vad är detta?

Jag har tidigare uppmanat till förståelse och respekt för den demokratiska process som måste till och få ta tid för att lösa den besvärliga parlamentariska situation som valresultatet gav. Men nu börjar tålamodet tryta även hos mej. Det har det säkert gjort hos många andra för länge sedan.

Nu är det ju tydligt att det finns majoritet i riksdagen för en högerbudget, men det innebär ju också att de ultranationalistiska krafterna ges stort inflytande. Centerpartiet och Liberalerna gillar säkert denna budget men inte Sverigedemokraternas inflytande. Nu måste de snart välja sida. Liberalerna gjorde uppenbarligen det i förhandlingarna med Löfvén men det fick inget genomslag när Centerpartiet drog sig ur. Nu är det dags för Annie Lööf att välja sida. Vad är viktigast en ”rejäl liberalreformagenda” eller ett rejält försvar för den liberala demokratin och dess människosyn?

tisdag 11 december 2018

Hur tänker Annie Lööf?

Centerpartiet och Annie Lööf har hamnat i eller intagit en central roll i regeringsbildningen. Det beror inte på deras röstandel bland väljarna, drygt 8%, utan att de har en vågmästarposition i riksdagen. Den statsminister de accepterar i en omröstning i riksdagen kan bilda regering. Huvudalternativen är en fortsatt Löfvénregering eller en regering Kristersson. Hittills har Centerpartiet röstat ned båda alternativen och säger nu att de ska rösta ned Löfvén ytterligare en gång.

Detta meddelade Lööf i måndags efter många dygns intensiva förhandlingar med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna. Enligt uppgifter i media fanns det i söndags ett dokument som partiledarna var överens om och som de skulle förankra i sina partigrupper. Stämmer detta måste Annie Lööf antingen blivit överkörd av sin partigrupp eller har hon haft en dold agenda under förhandlingarna. Märkligt att det inte kommer ut mer om detta. Centerpartiet läcker verkligen inte.

Hur tänker Centerpartiet och Annie Lööf egentligen? Det verkar obegripligt och inbjuder till många tolkningar. Jag hörde i radion igår en kommentator som menade att hon är en ny sorts politiker som är svår eller omöjlig att läsa av vad hon har för avsikter. Så är det kanske.

Fem alternativa tankar om vad hon och Centerpartiet kanske egentligen vill:

1. Hon vill ha Kristersson som statsminister (och det har ju hon sagt) men vill kunna säga att det var nödvändigt att släppa fram honom även med ett beroende av Sverigedemokraterna. Detta för att det överhuvudtaget skall bli en regering.

2. Hon tror verkligen att Löfvén är beredda att köpa hennes liberala reformagenda fullt ut och genomföra en politik som hon inte ens fick gehör för i Reinfeldtregeringen. Detta skulle då grunda sig i en tanke att sossarna är beredda till vad som helst för att inneha makten.

3.  Hon vill tvinga fram en S + M regering och då kunna ha en fri oppositionsroll både mot regeringen men inte minst mot Sverigedemokraterna.

4. Hon vill bli statsminister nu i en regering bestående av kanske Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. Det skulle vara en mycket svag regering som förmodligen inte överlever länge. Men hon skulle kunna framstå som den som tar ansvar för regeringsbildningen.

5. Hon vet inte vad hon vill. Centerpartiet hade i valrörelsen oförenliga ståndpunkter som de fortsatt hållit fast vid under hösten. Kanske hoppas hon att någon annan ska lösa regeringsbildningen och därmed rädda ansiktet på Centerpartiet.

måndag 10 december 2018

Tålmodige Löfvén

Han har ett beundransvärt tålamod, han Stefan Löfvén. Inte ett ont ord eller kritik av Centerpartiet och Annie Lööf framförde han på sin presskonferens där han kommenterade Lööfs besked att säga nej till honom som statsminister i omröstningen senare i veckan. Detta trots att hon på sin presskonferens i ganska skarpa ordalag kritiserade både hans politiska utgångspunkter och att han inte gett efter mer i förhandlingarna.

Istället för att slå tillbaka beklagade han att Centerpartiet hoppade av men sa samtidigt att han respekterade deras demokratiska beslut. Han förklarade sig också villig att fortsätta samtalen och söka ytterligare kompromisser.
Det är två olika politiska temperament vi bevittnar. Annie Lööfs konfrontativa, ultimativa och något hetsiga jämfört med Stefans Löfvéns lugnare, förhandlingsinriktade och tålmodiga. Jag är övertygad om att Löfvén vinner i förtroende, men det är ju uppenbart att de inte är på samma våglängd i förhandlingarna. Det ligger nog en bra bit bort att Löfvén får gehör för att fortsätta samtalen.

Nu när Centerpartiet lägger ned sina röster i budgetvoteringen i riksdagen så vinner ju Moderaternas reservation över regeringsförslaget. Liberalerna har ju nu också sagt att de gör likadant. Och då genomförs ju en hel del av Lööfs politik. Åtminstone vad gäller skattesänkningar.
Innebär detta att vägen är krattad för Ulf Kristersson? Avgörandet ligger hos Annie Lööf.

Nobels fredspris

Idag har jag för första gången (!) följt utdelningen av Nobels fredspris. Årets pristagare Nadia Murad och Denis Mukwege höll två fantastiska tal. Gripande naturligtvis men samtidigt uppfordrande till alla världens regeringar och ledare. Hur kan detta tillåtas fortgå? En uppmaning till frihet, människorätt, internationalism och aktivism. Ett viktigt budskap i dessa tider när utvecklingen ofta går i andra riktningen. Och då inte bara i krigshärjade länder.

Jag reflekterar också över skillnaden mellan den allvarliga men ändå positiva och faktiskt glada prisceremonin i Oslo och den pompösa och strikta ceremonin i Stockholm. I Oslo var det långa,långa applåder efter pristagarnas tal. Och även bifallsrop och annat.
Här var det inte kungen som delade ut prisen utan Noblkommitténs ordförande. Ja,jag kan ana den historiska förklaringen till detta. Men det ger trots allt en annan inramning.

Sedan är ju fredspriset ett politiskt pris, till skillnad från vetenskapsprisen som delas ut i Stockholm. Litteraturpriset ska vi väl inte nämna i år.
Fredspriset och den politiska signalen valet av pristagare har gett har ju många gånger ifrågasatts. Även i år ger ju valet av pristagare en tydlig politisk signal som väl förhoppningsvis ingen ifrågasätter.

Annie Lööf säger nej

Annie Lööf och Centerpartiet säger nej till budgetsamarbete med Socialdemokraterna och därmed till att släppa fram Stefan Löfvén som statsminister. Ett trots allt något överraskande besked tycker jag. Det har ju under den senaste veckan förts reella förhandlingar, utan att det kommit läckor som talat om hur svårt det är. Det brukar ju tyda på att man är på väg att hitta en lösning, även om det är svåra och tuffa diskussioner.

Nu var det uppenbarligen inte så denna gången. Frågan är ju om Annie Lööf någon gång haft ambitionen att komma överens med Löfvén. Jag har i tidigare inlägg här ifrågasatt detta. Det förstärks när jag lyssnar på hennes presskonferens. Hon uttrycker stor besvikelse över att Löfvén inte är beredd att acceptera en "liberal reformagenda som Sverige behöver". Denna agenda, som inte ens tidigare alliansregering inte heller närmade sig, utgår ju från en politisk analys som inte Socialdemokraterna alls delar. Är det då rimligt att på allvar förvänta sig att en socialdemokratisk regering ska genomföra den? Är det inte orimligt att vara besviken på att Socialdemokraterna förespråkar en socialdemokratisk politik?
Självklart försöker Lööf nu lägga skulden på Löfvén. Det är inte särskilt märkligt, men inte särskilt trovärdigt. Hon fick ju också många frågor om detta på presskonferensen.

Tittar vi på politiken är kanske inte Centerpartiets besked så uppseendeväckande. I den ekonomiska politiken (som går efter en tydlig vänster - högerskala) ligger Centerpartiet och Annie Lööf långt till höger. Löfvén kan förflytta sig många steg högerut utan att komma till Lööfs ståndpunkter.
Kanske hade det t o m varit lättare ör Löfvén att kompromissa med Ulf Kristersson om den ekonomiska politiken.
Betydligt närmare ligger de två partierna varandra när det gäller frågor om demokrati, frihet, människosyn osv. Nu räckte inte detta för Centerpartiet att kompromissa på andra områden.

Vad händer nu? Kommer Centerpartiet att släppa fram Kristersson med ett regeringsunderlag som är beroende av Sverigedemokraterna? Annie Lööf uteslöt inte detta. Snarare kan man tolka hennes ihärdiga förklaringar att hon gjort allt tyder på att hon nu är beredd att göra detta.
Extra val? Dit är det fortfarande långt.
En socialdemokratisk/moderatregering? Kanske är det Annie Lööfs lösning, men inte trolig. Det vore dessutom mycket vanskligt i rådande politiska landskap. Att de två huvudfienderna sätter sig i samma regering, utan att det är krig e dy, riskerar säkert att uppfattas av väljarna som att den politiska eliten gör upp och fjärmar sig. Det har vi sett exempel på i andra länder. Och vad det leder till vet vi alltför väl.

onsdag 5 december 2018

Förhandlingar pågår

Igår gav talmannen Stefan Löfvén ytterligare några dagar på sig att arbeta med det regeringsunderlag han ska presentera när riksdagen så småningom ska rösta om honom som statsminister. Det bra väl ganska väntat.

Ungefär samtidigt presenterades SCB:s stora partisympatiundersökning. Jämfört med valresultatet i september ökar Socialdemokraterna.  Moderaterna och Kristdemokraterna tappar till Sverigedemokraterna. Centerpartiet ligger stilla. Detta kan naturligtvis tolkas som ett stöd för Löfvéns strävanden till en blocköverskridande överenskommelse. Och som ytterligare en bekräftelse på att alliansen ligger i spillror.

Annie Lööf har nu gått in i ett förhandlingsläge, trots hennes ultimatum inledningsvis. Man kan ju alltid fundera över hennes tal om skambud från sossarna. Vill hon verkligen komma överens med en sådan attityd? Men så länge inte innehållet i budet (om det är ett bud?) redovisas offentligt kan ju varje resultat av förhandlingarna redovisas som en seger för Centerpartiet jämfört med utgångspunkten. Och det behöver naturligtvis Annie Lööf kunna göra.

Stefan Löfvén håller fortsatt i sin lugna och eftertänksamma förhandlingsposition. Det är säkert klokt om han vill nå resultat från ett inte alldeles enkelt utgångsläge. Och det vill han ju.

måndag 3 december 2018

Extraval

Extraval nämns nu ofta som den sista utvägen om Stefan Löfvén skulle bli nedröstad i den statsministeromröstning som talmannen sagt ska äga rum. Vad gäller då för att det ska bli extra val? Detta kan ske på två sätt. Antingen röstas talmannens förslag till statsminister ned fyra gånger. Då blir det automatiskt extra val. Sittande regering kan också utlysa nyval. Dock gäller det inte övergångsregeringar, så Stefan Löfvén kan inte nu utlysa nyval. I båda fallen gäller att extra valet ska hållas inom tre månader från den dagen det utlyses.

Det innebär att det efter att Löfvén eventuellt röstats ned ska hållas ytterligare två omröstningar där statsministerkandidaten inte godkänns. Känns inte särskilt troligt. Vilka skulle ställa upp som kandidater? I andra fallet måste en statsminister godkännas av riksdagen och bilda regering med en enda punkt på programmet: att utlysa nyval. Känns också lite långsökt. Vem skulle vilja bli statsminister på dessa premisser?

Extra val är ju också en kostsam historia och valdeltagandet riskerar att bli lågt. Europaparlamentsvalet hålls den 26 maj och då skulle ju ett extra val till riksdagen kunna hållas. Men då kan det utlysas tidigast den 26 februari och dessutom skulle ju europavalrörelsen helt komma i skymundan av riksdagsvalrörelsen.

Det är nog bäst att Stefan Löfvén godkänns som statsminister av riksdagen och får fortsätta regera.

Mer tid

Talmannen har meddelat att han skjuter fram tidpunkten när han ska nominera Stefan Löfvén som statsminister, åtminstone tills på onsdag. Vad innebär det?

Rimligtvis gör Löfvén bedömningen att han kan få stöd i statsministeromröstningen. Annars hade han säkert redan meddelat talmannen att hans regeringsunderlag skulle vara som tidigare, rödgrönt och därmed gått mot ett nederlag i omröstningen. Genom att begära mer tid minskar ju nu Löfvén sina möjligheter att återkomma och säga att det gick inte. Då måste han svara på vad det var som gjorde att han trodde att han skulle lyckas om han fick några dagar extra.

Samtidigt kvarstår ju att det är svåra politiska avväganden som måste göras. Och vad vill Annie Lööf egentligen? Hon har backat från sitt ultimatum genom att det rimligen pågår samtal. Jag tror inte att hennes dalande popularitetsiffor bland borgerliga väljare som redovisades i helgen gör henne mer kompromissvillig.

Intressant är också hur Vänsterpartiet kan tänkas fundera. Detta har knappt alls uppmärksammats. De kan ju teoretiskt fälla Löfvén genom att rösta emot honom, även om Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet röstar för eller lägger ned sina röster. Detta är naturligtvis långsökt. Det skulle ju bana vägen för en högerregering med inflytande från Sverigedemokraterna. Men Vänsterpartiet har ju faktiskt fällt en socialdemokratisk statsminister. Detta skedde i en misstroendeomröstning i februari 1990 och då gällde det bl.a. arbetsrätten. Centerpartiet och Liberalerna har ju nu dessutom ändrat normalbilden genom att rösta nej till sin statsministerkandidat, Ulf Kristersson.

lördag 1 december 2018

Blir det en fortsatt Löfvénregering?

På måndag ska Stefan Löfvén redovisa för talmannen vilket underlag han har för att bilda regering när riksdagen ska rösta om honom som statsminister. Denna helgen  är naturligtvis fylld av tankar, resonemang med partikollegor och andra partiledare. Förmodligen förhandlas det (eller åtminstone samtalas på djupet) med liberalerna och centerpartiet, även om Annie Lööf tufft påpekade att hennes krav inte var förhandlingsbara. Hon samlade ihop ett antal nyliberala profilfrågor som kan vara svårsmält eller omöjligt för socialdemokraterna.

Men nu var ju inspelen allmänt hållna. "Liberaliserad arbetsrätt" och "marknadshyror" kan ju innebära mycket. Och det är väl rimligt att man resonerar vidare om detta. Men det är klart att det finns en gräns för Löfven. Att en socialdemokratisk regering ska genomföra ett extremt nyliberalt politiskt program är naturligtvis inte rimligt. Samtidigt är det värt oerhört mycket om socialdemokraterna kan behålla regeringsmakten.

Frågan är om Centerpartiet egentligen vet vad de vill. Eller vet de precis det. De har röstat bort Löfvén som statsminister. De har röstat nej till en högerregering som skulle bli beroende av Sverigedemokraterna. De säger nej till att ingå i en blocköverskridande regering och levererar ett egentligen provokativt politiskt bud till Löfvén för att släppa fram honom som statsminister. Verkar ju inte särskilt konstruktivt. Handlar det om att kunna säga att vi erbjöd oss att acceptera Löfvén som statsminister men sossarna sa nej?

Jan Björklund var ju betydligt mer konstruktiv och förhandlingsinriktad. Även om han naturligtvis ställer hårda politiska krav. Problemet är väl att Liberalerna är splittrade om de överhuvudtaget ska diskutera med Löfvén. Det begränsar naturligtvis Björklunds handlingsutrymme.

Modernt att blogga?

I går frågade jag lite generat om det är omodernt att blogga när jag meddelade att jag återupptar Kallebloggen. Idag ser jag med glädje att Ayman Fares, ung och drivande SSU:are från Sölvesborg startar en blogg för att kunna skriva lite längre inlägg om sina politiska tankar än vad formatet på bl.a. Facebook lämpar sig för. Då måste det ju vara modernt att blogga om politik!
Här är Aymans värld.

Hur kunde det bli så här?

Idag har det gått 82 dagar sedan valdagen den 9 september. Ännu är ingen ”riktig” regering på plats. En statsminister är bortröstad. En statsministerkandidat fick inte stöd. Tre sonderingsrundor har misslyckats. Talmannen börjar visa lite tecken på desperation när han säger ”nationen kräver resultat”. Hur kunde det bli så här?

Ja, naturligtvis är det valresultatet som är orsaken. Mina funderingar kring varför det blev som det blev ska jag återkomma till. Men varför är valresultatet så svårt att hantera? Otydliga eller inga majoritetsförhållanden är ju snarare regel i de flesta europeiska länder. Men det bildas regeringar. I många fall med svagt parlamentariskt underlag men ändå hyggligt regeringsdugliga, åtminstone inledningsvis. Vi är inte vana vid detta i Sverige. Varken politiker eller väljare.
I valrörelsen spelade regeringsfrågan en ovanligt liten roll. Traditionellt tillmäts ju regeringsduglighet en stor vikt i valrörelserna. Partierna menade denna gång att det är politiken som ska diskuteras. Inte olika spelteorier om olika regeringskonstellationer. Möjligtvis berodde detta på att ingen i valrörelsen skulle kunna visa på ett regeringsalternativ utifrån de ståndpunkter man intagit. Detta bäddade naturligtvis för den situation vi befinner oss i nu.

Socialdemokraterna och Stefan Löfvén förutsåg ett svagt valresultat som skulle innebära att den rödgröna regeringen inte skulle kunna sitta i orubbat bo. Därför pläderade han för blocköverskridande samarbeten. Nu blev ju valresultatet trots allt bättre än befarat och de rödgröna blev ett mandat större än alliansen.
Alliansen i sin tur pläderade hela tiden för en alliansregering. Hur den skulle samla stöd i riksdagen förbisågs. Löfvéns propåer om blocköverskridande samarbeten avisades och istället konstaterades att Löfvén under alla omständigheter ska avgå som statsminister.

Sverigedemokraterna ville ha bort Löfvén och gav därmed sitt stöd för en borgerlig regering. Lite oklart i vilken konstellation, men Jimmie Åkesson var tydlig med att de skulle ha inflytande på regeringens politik.

Med dessa utgångspunkter är det inte så konstigt att det är svårt att bilda en regering efter valet. Det är inte en sandlådediskussion utan en process där partierna utifrån sina intressen och ståndpunkter ska kompromissa. Det måste man ha förståelse för. Däremot kan man ju fundera över och vara kritisk mot att ingen på allvar förde dessa diskussioner innan valet. Valresultatet var ju rätt förutsägbart.
Frågan är ju vilket utrymme de olika partierna har för att kompromissa. Moderater och kristdemokrater är tydliga med att de är beredda att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Centerpartiet och Liberalerna säger nej till detta, men kräver samtidigt att Löfvén ska driva en ganska extrem nyliberal regeringspolitik för att de ska tolerera honom som statsminister. Socialdemokraterna slits mellan möjligheten att få ett blocköverskridande samarbete (dock inte regering som det verkar) och vilka politiska eftergifter som måste göras för att uppnå detta. Sverigedemokraterna tittar på och kan konstatera (förmodligen med tillfredsställelse) att alliansen splittras och en del av den kommer allt närmare.

fredag 30 november 2018

Omodernt att blogga?

Jag har tänkt att återuppta mitt bloggande i Kallebloggen. Förmodligen är blogg ett passerat stadium i utvecklingen av sociala medier. Åtminstone inom politiken. Eller? Jag kan åtminstone konstatera att många av de bloggar jag tidigare länkade till inte finns längre.

När jag nu går igenom mina gamla inlägg ger de en mycket bra bild av den aktuella politiska debatten och inte minst händelser inom landstinget i Blekinge. Jag är faktiskt positivt överraskad över mej själv.  Mitt bloggande upphörde efter valet 2010. Alltså för åtta år sedan. Det stämmer ganska väl överens med när jag tillträdde som landstingsstyrelseordförande. Tempot ökade och tiden räckte väl inte till för bloggen. Under de åren har jag varit aktiv på Facebook och Twitter. De formaten, snabbare och kortare inlägg, har passat mej i den livssituation jag befunnit mej i som landstinsråd. När jag nu har mer tid har jag tänkt att skriva lite längre inlägg och försöka mej på lite mer omfattande tankar och lite djupare analyser.

Inledningsvis kommer det naturligtvis att handla om regeringsbildandet som ju är högaktuellt. Men jag ska också pröva att analysera valresultatet, inte minst ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Dagsaktuella landstingsfrågor tänker jag dock försöka hålla mej borta ifrån. Vi får se hur det blir.

Som sagt. Jag trotsar trenden och återupptar min blogg. Så får jag se hur länge det håller.