fredag 22 mars 2019

Samtala med SD är väl inget nytt?


Utan tvekan har det konservativa block, som Jimmie Åkesson länge talat och drömt om, kommit ett steg närmare verkligheten genom Ebba Busch-Thors och kristdemokraternas positionsförflyttning. För visst är det en tydlig positionsförflyttning. Även om Ebba Busch-Thor försöker lägga ut dimridåer genom att säga att vi måste sluta isolera och istället samtala med Sverigedemokraterna. Här försöker hon bygga på myten att Sverigedemokraterna är mobbade.

Samtala med Sverigedemokraterna är väl inget nytt? Åtminstone inte på de ställen där de tar plats i de beslutande församlingarna. Själv har jag som landstingsstyrelsens ordförande under förra mandatperioden träffat Sverigedemokraternas företrädare i princip en gång i veckan när arbetsutskottets sammanträtt. Ibland oftare. Där har de fått information om aktuella ärenden, de har kunnat ställa frågor, jag har kunnat ställa frågor till dem, de har kunnat lägga förslag som har diskuterats och prövats. Precis så som alla partier och ledamöter behandlas.

Vad jag däremot absolut inte gjort är att inför större inriktningsbeslut, budget osv. söka stöd hos Sverigedemokraterna för , samtala om och förhandla fram en gemensam linje inför behandlingen av frågorna. Detta har jag ju däremot naturligtvis gjort med de partier som bildat och ingått i majoritetsstyret. I något fall också med alliansens ledare, dock med klent resultat.

Här är den stora skillnaden. Och då är inte orden, samtala eller förhandla, så viktiga. Utan syftet och praktiken. Vad Ebba Busch-Thor syftar till är ju klart. Det är ju att samtala/förhandla med Sverigedemokraterna för att få med dem i ett regeringsunderlag. Inte att diskutera enskilda frågor. Detta är en positionsförflyttning i svensk politik.

onsdag 6 februari 2019

Blekinges tillväxtsiffror

I BLT den 6/2 2019 kommenterar jag tillväxtutvecklingen i Blekinge det senaste decenniet med anledning av de siffror SCB presenterade. Här är texten:
Nyligen presenterades siffror över tillväxten 2008 - 17 i landets olika regioner (BRP). Utfallet för Blekinges del var uppseendeväckande negativt. Minus 5% medan tillväxten i landet som helhet var plus 17%. Hos grannen Kalmar län var det i princip nolltillväxt.
Detta måste naturligtvis leda till ingående analyser och diskussioner i Region Blekinges nyinrättade nämnd för regional utveckling. Behöver de fastlagda strategierna justeras? Har de vidtagna insatserna varit tillräckliga och fyllt sitt syfte? Vilka åtgärder måste till ytterligare?
Sune Håkansson har i BLT 30/1 2019 gett sina förklaringar. Jag tycker han i stort fångar bilden, även om den i delar kan diskuteras. Låt mej kommentera hans inlägg rubrikvis.
Avsaknad av politiker med inflytande. Att Claes Elmstedt (c) och Hans Gustafsson (s) på sin tid betydde oerhört mycket för Blekinge råder ingen tvekan om. Nu lämnade de ju regeringen 1982 respektive 1988. Trots allt har det ju hänt en hel del positivt i Blekinge därefter. Även om det inte funnits något statsråd från Blekinge sedan dess, har det funnits och finns politiker från olika partier med goda nationella nätverk. Deras påverkan går säkert att koppla till olika satsningar som kommit Blekinge till del.
Värre är, menar jag, avsaknaden av en samlad statlig regionalpolitik. Ansvaret ligger idag på regionerna, vilket är utmärkt. Men statens insatser är spridda på olika områden, infrastruktur, trafik, utbildning, landsbygdsstöd osv. utan någon egentlig sammanhållen idé hur de sammantaget ska fungera. Det handlar inte heller bara om insatser för lands- och glesbygden, utan hela regioner.
Brist på utbildningar. BTH har betytt oerhört mycket. Tyvärr har ju de ekonomiska resurserna skurits ned vilket lett till minskad verksamhet. Trots detta har fokuseringen på några områden lett till forskning och utbildning som i vissa stycken är i internationell toppklass. BTH betyder också mycket för företag i Blekinge inom dessa områden (och därmed tillväxten).
Totalt för den regionala utvecklingen hade möjligen ett bredare utbud varit bra. Spets och bredd hade kanske gått att kombinera i hägnet av ett större universitet? Jag delar idag uppfattningen att en anslutning till Linnéuniversitetet hade varit positivt. Dock fanns inte tilliten till sammanslagningen, varken i organisationen eller hos beslutsfattarna.
För många kommuner. Att Blekinge skulle bli en kommun föreslog jag i en artikel i BLT redan 2004. Kanske är tiden mogen nu?
För dålig infrastruktur. Utbyggda vägar och järnvägar är nyckeln till en vidgad arbetsmarknad och tillväxt. När den plan för utbyggnad som regeringen antagit är genomförd har vi en mittseparerad E22 genom länet. Rv 27 mot Växjö är också mittseparerad i princip till länsgränsen. Sydostlänken är byggd. Bra så, men arbetet för ytterligare investeringar måste fortgå. Ett viktigt steg är att åstadkomma snabbare tågförbindelser mot Malmö/Köpenhamn och Växjö.
Sjukhusen. Hotet mot den kvalificerade sjukvården i Blekinge är inte när eller var i länet det byggs nya sjukhusbyggnader. Det är den nationella inriktningen att koncentrera vård till universitetssjukhusen. Det har redan inneburit konsekvenser för Blekingesjukhuset, om än i begränsad omfattning. Bryts inte trenden kommer det vara svårt att upprätthålla en kvalificerad vård i Blekinge.
Arbetslösheten är fortfarande alldeles för hög i Blekinge bland ungdomar och de som står långt från arbetsmarknaden. Jag tror inte det hjälper varken med fler aktörer som jobbar med matchning eller lägre ingångslöner. Det handlar om att fortsätta arbetet med att rusta individerna. Kanske på ett mer strukturerat sätt. Kanske behöver trots allt också särskilda jobb, typ Samhall i dess gamla skepnad skapas?
Utöver dessa områden finns det naturligtvis fler som behöver utvecklas. Att få fart på bostadsbyggandet är ett. Ett mångsidigt och tillgängligt kulturliv ett annat. Utbyggd trafik till grannregionerna har jag nämnt.

onsdag 19 december 2018

Talmannen tar julledigt

Talman Andreas Norlén meddelar att det inte blir någon tredje omröstning i riksdagen om statsminister innan jul. Han beklagar det men säger att alla partier vill ha mer tid till förhandlingar. Visst spelar det en roll att landet är på väg in i julledighet, även  om han värjer sig för att säga det. Tidplanen hade nog sett annorlunda ut annars.

Dock pekar han ju tydligt ut färdriktningen för återstoden av regeringsbildningsprocessen efter höstens val. Omröstning om statsministern i riksdagen 16 januari, möjligen också 23 januari. Misslyckas de blir det nyval senast den 21 april.

Intressant är också hur tydligt han lägger bollen hos Stefan Löfvén och Ulf Kristersson att samla stöd för sina regeringsalternativ. Talmannen tar julledigt och meddelar att han kommer att ringa till dem två gånger för att kolla läget.
I klartext innebär det att de nu samtidigt eller parallellt ska resonera/förhandla med Centerpartiet och Liberalerna. Nu startar ett ”chicken-race” om vem som hinner först och kan erbjuda en uppgörelse som räddar ansiktet på de båda mittenpartierna.  I går kväll tolkades uttalanden av Annie Lööf som att hon efter partiråd- och riksdagsgruppsmöten återigen välkomnade förhandlingar med Löfvén. Inom Liberalerna pågår ju en maktkamp där Kristerssonförespråkarna verkar vinna terräng.

Hur mycket talmannen och andra betonar att det är de två statsministerkandidaterna som måste ta ansvar för processen är det fortfarande Centerpartiet som sitter på lösningens nyckel. Den väg Annie Lööf väljer kommer säkert Liberalerna att följa.

tisdag 18 december 2018

Borgmästare?

Kommundullmäktiges nyvalde ordförande i Sölvesborg, Arne Bogren (m) får nu kalla sig ”Borgmästare”. Tydligen finns det sedan tidigare ett liknande beslut i Karlskrona, låter fullmäktigeordföranden Gunilla Ekelöf (l) meddela. Helt klart har det beslutet inte fått något större genomslag. Jag och förmodligen de flesta andra känner inte till det. I media tituleras hon forfarande kommunfullmäktiges ordförande. Det tycker jag är gott nog.

Hela idén om att återinföra borgmästaretitlen i kommunerna är för mej obegriplig. Den utgår förmodligen från något behov att uppvärdera fullmäktigeordföranderollen kombinerat med någon slags nostalgisk tillbakablick.

Kommunfullmäktigeordförandens roll är viktig precis som den är. Den behöver inte uppvärderas på konstgjord väg. Det handlar om att leda arbetet i kommunens högsta beslutande organ och även om att fullgöra en hel del representativa uppgifter.
Den gamla tidens borgmästare hade ju andra uppgifter. Det var en kombination av att vara domare i rådhusrätten och att ansvara för vissa uppgifter som idag närmast åvilar kommundirektören. Det var alltså inget politiskt förtroendeuppdrag.

Skälet att det skulle underlätta att använda borgmästaretiteln vid utländska kontakter haltar ju också betänkligt. I Danmark finns och används borgmästaretiteln. Men den funktionen motsvaras våra kommunalråd och kommunstyrelseordföranden.  Förvirringen borde ju då snarast öka om det dyker upp  företrädare från svenska kommuner som kallar sig borgmästare, men har andra funktioner och befogenheter.

Det förvånar mej också något att detta blir det första beslutet i det som väl är tänkt att bli Sverigedemokraternas skyltfönster, Sölvesborg. Sd har ju en förmåga att plocka upp vad som rör sig i vissa delar av folkdjupet.  I och för sig på ett tvivelaktigt sätt och med mycket tvivelaktiga slutsatser. Men jag är övertygad om att i den delen av folkdjupet, eller i andra delar heller för den delen, diskuteras det inte om vikten av att införa borgmästare i kommunerna. Snarare tvärtom.


måndag 17 december 2018

Kristersson på valvakan

I går kväll visade Agenda i Svt ett klipp när Ulf Kristersson äntrar scenen på Moderaternas valvaka den 9 september. När man ser det så här drygt tre månader senare blir det ju alldeles uppenbart vilken verklighetsbild han hade (har?) och hur den grundade det fullständigt låsta parlamentariska läge landet fortfarande befinner sig i.

”Alliansen är större regeringen. Regeringen borde aldrig tillträtt och nu ska den avgå” utropade han till jublande partivänner. Vad säger han egentligen? Dels upprepar han kritiken mot decemberöverenskommelsen och menar att Löfvénregeringen redan då borde röstats bort och alliansen tillträda med Sverigedemokraterna som regeringsunderlag. Nu skulle den äntligen röstas bort och det gjorde ju också alliansen med hjälp av Sverigedemokraterna. Utan att ha en plan för vad som skulle ske sedan.

Konstaterandet att alliansen är större än regeringen är ju ett självbedrägeri eller en bluff, vilket han och Moderaterna naturligtvis var medvetna om. Alliansen blev ju större än de i regeringen ingående partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men inte större än regeringsunderlaget i vilket också Vänsterpartiet ingår. Skulle Kristersson samla ett större regeringsunderlag var han tvungen att räkna in Sverigedemokraterna. Det har han ju sedan gjort men inte Centerpartiet och definitivt inte Liberalerna. Därför är vi där vi är. Kristersson satsade allt på ett kort. Fick med sig Kristdemokraterna direkt. Men inte centerpartiet och Liberalerna som hamnade i en för dem knepig situation: Säga ja till Kristersson och därmed till Åkesson. Eller säga nej till Åkesson och därmed också till Kristersson. Hitills har de valt och hållit fast vid det senare. Problemet är ju att de samtidigt sagt nej till blocköverskridande lösningar med Löfvén.

fredag 14 december 2018

Löfvén nedröstad - igen

Det var väl ingen som väntat något annat än att Stefan Löfvén inte skulle godkännas som statsminister vid  dagens omröstning i riksdagen. Det var faktiskt andra gången han inte tolererades som statsminister i höst. Första gången var ju när hela alliansen och Sverigedemokraterna röstade bort honom och den rödgröna regeringen. Sedan dess har Ulf Kristersson och hans förslag till moderat - KD regering röstats ned. Det var lättare för liberalerna och framförallt Centerpartiet att tala om vem som inte skulle vara statsminister än vem som ska bli det.

Talmannen ska nu föreslå en ny kandidat för en tredje omröstning. Rimligen blir det Ulf Kristersson som prövas för andra gången. Talmannen höjer nu tonläget i ett, som jag tror unikt uttalande, där försöker sätta press på partierna genom att hota med nyval och tom meddela att haft överläggningar med Valmyndigheten kring detta.

I  anförandena inför dagens omröstning upprepade talespersonerna för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet sina kända argument. Gav ett ganska passivt intryck. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vädrade morgonluft. Moderaterna var lite mer återhållsamma, förmodligen för att de tänker sig tillsätta statsministerposten. Liberalerna helt uppgivna. Centerpartiet upprepade sitt (alltmer ihåliga) mantra att de varit konstruktiva och gjort allt för att nå en lösning men att nu måste andra ta ansvar. Angreppen på Stefan Löfvéns ovilja att acceptera deras politik var lika hårda som innan.


En spekulation så god som någon annan om vad som händer nu kan vara denna: Talmannen meddelar på måndag att han föreslår Ulf Kristersson som statsminister. På onsdag röstar riksdagen - och Kristersson godkänns!
Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna röstar för precis som förra gången. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstar mot precis som förra gången. Liberalerna beslutar på sitt partiråd att avstå från att rösta. Jan Björklund beklagar detta och avgår som partiledare. Centerpartiet avstår också från att rösta. Annie Lööf motiverar detta med att landet måste ha en ny regering och att detta är enda chansen när Stefan Löfvén inte "orkar" acceptera hennes liberala reformagenda fullt ut.

Då tillträder en konservativ högerregering som redan fått igenom sitt budgetalternativ med stöd av Sverigedemokraterna. De kommer naturligtvis att utnyttja situationen att regeringen är beroende av deras stöd. Att tro något annat är naturligtvis naivt.

Detta är farligt för utvecklingen i vårt land och bara att beklaga.