Fler vårdplatser eller inte?

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund krävde i ett sommartal i helgen att ”landstingen, inte bara bör, utan måste öka antalet vårdplatser på sjukhusen.”

Får väl ses som hans försök att profilera sig och få mediagenomslag. Jag skrev ju igår om Maud Olofssons (privatisering av Vattenfall) och Jan Björklunds (skolk i betygen) försök i samma riktning. Då hade jag inte i media ens sett att Hägglund också uttalat sig.

Hans krav om fler vårdplatser får dock inte gehör hos kristdemokraternas gruppledare i Landstinget Blekinge, den kloke och sympatiske Klavs Wix-Nielsen.

I dagens BLT (3 aug 2010) säger han: ”Om man ökar platserna är risken att de snabbt fylls och patienterna blir kvar längre på sjukhus i stället för att komma upp på benen”.
Den gode Klavs väljer alltså en något knöligare väg än att hänga på sin partiledares enkla retorik. Men helt fel ute är han naturligtvis inte.

För med all respekt för den ansträngda situation som det är på sjukhusens vårdavdelningar är det inte säkert lösningen är att bara öka antalet vårdplatser. Gör vi inte samtidigt något åt organisationen och vårdlogistiken är risken uppenbar att de nya platserna snabbt fylls och det blir överbeläggningar ändå. Ungefär som Klavs säger.

I det rödgröna Landstinget Blekinge bygger vi nu upp allvårdsavdelningar dit äldre ska kunna komma utan att behöva passera akuten. Där ska geriatrisk kompetens och andra läkarkompetenser finnas. Satsningen innebär en ökning av antalet vårdplatser men också en omfördelning. För just genom att detta är ett nytt tänk (organisationen och logistiken ändras) kommer trycket på övriga vårdplatser att minska och situationen totalt bli bättre.

Patienten eller vårdföretagen i fokus?

Är alliansregeringens vårdvalsreform till för patienterna eller vårdföretagen? I regeringens och Göran Hägglunds retorik är det ju självklart patienten som lyfts fram. I diskussionen vid dagens landstingsfullmäktige lät det dock annorlunda.

I förslaget till uppdragsbeskrivning inför införandet i Blekinge har vi med en passus som säger att om en vårdgivare, såväl privat som offentlig, inte kan erbjuda plats till en patient som valt just den vårdenheten, har man tre månader på sig att ordna så att valet kan uppfyllas. Genom att utöka kapaciteten eller på något annat lämpligt sätt. Detta just för att sätta patientens valfrihet i centrum. Precis som regeringen säger.

Hägglunds lokale kristdemokratiske företrädare, Carl-Gunnar Madestam, yrkade dock på att detta skulle strykas. Sådana krav kan man väl inte ställa? Det kan ju bli svårt att uppfylla?
Frågan vem som ska hand om de patienter som nekas tillträde blev hängande i luften.

Är talet om patienten i fokus och patientens valfrihet bara tomt prat från borgerligheten?

Göran H och Anna A

I skuggan av moderaterna och i takt med minskat väljarstöd marginaliserar sig kristdemokraterna mer och mer. Göran Hägglunds korståg mot sk vänsterradikala kulturskribenter blir ju mer och mer patetiskt och tilltalar en säkert mycket marginell grupp i samhället. Försöket att ställa sig på "vanligt folks" sida faller platt.

Och nu välkomnar partisekreteraren Lennart Sjögren Anna Anka (är hon syster till Kalle och Kajsa?) som företrädare för partiet.
"Det är bra att någon utmanar den politiska korrektheten. Hon står upp för inställningen att en kvinna själv ska kunna bestämma hur hon vill leva.", säger han till Expressen.

Ojdå. Hennes syn på män och kvinnors roller och på samhället i stort är ju udda och minst sagt omodern. Man frågar sig ju, menar hon allvar? Driver hon med oss?
Och detta hakar kristdemokraterna på med allvar. Snacka om att marginalisera sig i politiken. Men det är det väl ytterst få som sörjer.

Pengar till kommunerna

Så börjar då sanningen om krisen i välfärdens finansiering och den bistra kommunala ekonomin att krypa allt närmare regeringens innersta kärna. Jag, och många andra, har ju ägnat många inlägg under våren till att försöka förklara nödvändigheten att regeringen överbrygga det drastiska skattebortfallet hos kommuner och lansting genom ökade statsbidrag. Annars hotas välfärdens kärna, som ju regeringen så vackert brukar tala om.

I söndags var det folkpartiledaren Jan Björklund som i sitt sommartal pratade om ökade anslag till kommunerna. Hur allvarligt menat det var återstår väl att se. Förbehållet var ju att detta var ett inspel i regeringens budgetförhandlingar och så skulle vi få se om det fanns några pengar över till kommunerna. Sannolikheten att finansminister Borg konstaterar att det inte finns några pengar är ju uppenbar. De 80 miljarder som skattesänkningarna kostat skulle kommit väl till pass.

Med hans och folkpartiets inställning lär det ju finnas en majoritet i riksdagen i höst för höjda anslag till kommunerna. Oppositionen lägger ju sådana förslag. Ska bli intressant att se hur folkpartiet motiverar att man avvisar dessa förslag.

Och så i DN idag ger ett antal kristdemokratiska KS-ordföranden regeringen hård kritik för deras bristande initiativ kring välfärdens finansiering. Här handlar det om borgerliga företrädare som har det yttersta ansvaret i sina kommuner och som i höst ska lägga budgetar i balans enligt kommunallagens krav. De ser naturligtvis samma besvärliga verklighet som socialdemokrater i samma roll.
Nu väntar vi på besked eller åtminstone ett utspel från moderaterna. För det är väl de som avgör hur det ska bli?