Politiska konstellationer i Region Blekinge

Ett allt närmare samarbete mellan den styrande alliansen och Sverigedemokraterna kan anas i Region Blekinge. Vid senaste fullmäktigemötet (som för övrigt enbart uppmärksammats i media för att det överhuvudtaget blev av, trots de skarpare restriktionerna att avstå från deltagande i möten som smittskyddet utfärdade dagen innan) slutade de flesta omröstningarna 35- 22. Dvs. Alliansen och Sverigedemokraterna (35) mot Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (22). Det skulle ju naturligtvis bara kunna vara en tillfällighet. Men nog förs det samtal, åtminstone mellan (m) och (sd). Hur det är med de övriga allianspartierna är väl mer osäkert. Men de bör rimligtvis ganska omgående bekänna färg.

En märklig episod är behandlingen av förslaget från alliansen att införa avgift för besök hos distriktssköterskor. När det behandlades i Hälso- och sjukvårdsnämnden yrkade (sd) liksom (s) avslag på detta. Men när det vid samma sammanträde kom till omröstning röstade (sd) med alliansen och alltså mot sitt eget yrkande! Nu vid fullmäktige hade de "tappat bort" sitt yrkande och biföll alliansens förslag från början.

Vid detta möte föreslog också (sd) att det ska införas ett bidrag till barn för glasögon som ska korrigera färgblindhet. Detta röstade alliansen för, trots att man några månader tidigare avslagit en motion från (sd) med samma förslag. Då var motiveringen för avslaget att den medicinska professionen inte kan hitta någon evidens för att glasögonen fungerar och att det knappast finns några att tillgå i Sverige. Detta bortsåg man nu helt ifrån.

Tillfällighet? Nej, nog anar man en politisk "kohandel" här. Möjligen kan jag sägas vara konspiratorisk. Men jag vill nog påstå att jag har en ganska god erfarenhet av att bedöma politiska skeenden.

En annan intressant episod var omröstningen om budgeten för 2021. I slutändan stod valet mellan Alliansens och Socialdemokraternas förslag. Från början hade också (sd) och (v) egna förslag. Omröstningen slutade med 24 röster för Alliansens förslag, 21 för Socialdemokraternas och 12 som avstod från att rösta. Intressanta siffror! Av de 24 rösterna kom 23 från Alliansen och 1 var sverigedemokrat. Av de 21 rösterna var 19 socialdemokrater och 2 sverigedemokrater. Och 9 sverigedemokrater och 3 vänsterpartister avstod från att rösta.

Vilka sverigedemokrater avvek från partilinjen? Jo, Nicholas Westrup röstade med alliansen. Intressant för de som följer Ronnebypolitiken. Camilla Karlman och Anna Borgström, båda med politisk och/eller yrkesmässig förankring i sjukvården, röstade med socialdemokraternas budget. Berodde det på att den innehöll mer pengar till sjukvården än alliansens? Eller var de utsedda att rösta så för att visa att (sd) inte enhetligt stödjer något block?

Om (v) hade röstat på socialdemokraternas budget, vilket ju inte var helt orimligt att tro i förhand, skulle det blivit 24 - 24. Då hade alliansens förslag gått igenom med ordförandens utslagsröst. Nu blev ju marginalen större och fler hade kunnat rösta med (s) utan att riskera alliansens seger. Fanns det fler sverigedemokrater som ville rösta med (s), men som av partipiskan tvingades avstå för att inte riskera att fälla alliansens budget?

Politik kan vara krångligt och svårbegripligt, men också riktigt spännande.

Flyktingmottagande och kommunal självstyrelse

I  argumentationen för att inte ta emot flyktingar i sin kommun gör Louise Erixon (SD) ett nummer  av att grundlagen säger att vi har kommunal självstyrelse i Sverige. I det här fallet innebär hennes linje att om en kommun beslutar att inte ta emot flyktingar kan inte riksdagen sätta sig över det genom att i en lag besluta att de ska ta emot flyktingar.
Det stämmer naturligtvis att den kommunala självstyrelsen nämns i Regeringsformen.T o m i den inledande portalparagrafen. Så här lyder den:

1 kap 1 §   All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Redan här markeras alltså att all offentlig makt, även i komunerna, utövas under lagarna som stiftas av riksdagen. Poängen är att Regeringsformen anger att det kommunala självstyret är underordnat lagstiftningen. Sverige är en nationalstat, varken kommuner eller regioner är självständiga i den bemärkelsen.

I Regeringsformens kapitel om kommunerna utvecklas detta ytterligare:

 14 kap 2§ Kommunerna sköter lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse på den kommunala självstyrelsens grund. Närmare bestämmelser om detta finns i lag. På samma grund sköter kommunerna även de övriga angelägenheter som bestäms i lag. 

Louise Erixon (SD) har alltså något annat syfte än att diskutera kommunaljuridiken. Men det är väl varken överraskande eller en nyhet.

Samtala med SD är väl inget nytt?

Utan tvekan har det konservativa block, som Jimmie Åkesson länge talat och drömt om, kommit ett steg närmare verkligheten genom Ebba Busch-Thors och kristdemokraternas positionsförflyttning. För visst är det en tydlig positionsförflyttning. Även om Ebba Busch-Thor försöker lägga ut dimridåer genom att säga att vi måste sluta isolera och istället samtala med Sverigedemokraterna. Här försöker hon bygga på myten att Sverigedemokraterna är mobbade.

Samtala med Sverigedemokraterna är väl inget nytt? Åtminstone inte på de ställen där de tar plats i de beslutande församlingarna. Själv har jag som landstingsstyrelsens ordförande under förra mandatperioden träffat Sverigedemokraternas företrädare i princip en gång i veckan när arbetsutskottets sammanträtt. Ibland oftare. Där har de fått information om aktuella ärenden, de har kunnat ställa frågor, jag har kunnat ställa frågor till dem, de har kunnat lägga förslag som har diskuterats och prövats. Precis så som alla partier och ledamöter behandlas.

Vad jag däremot absolut inte gjort är att inför större inriktningsbeslut, budget osv. söka stöd hos Sverigedemokraterna för , samtala om och förhandla fram en gemensam linje inför behandlingen av frågorna. Detta har jag ju däremot naturligtvis gjort med de partier som bildat och ingått i majoritetsstyret. I något fall också med alliansens ledare, dock med klent resultat.

Här är den stora skillnaden. Och då är inte orden, samtala eller förhandla, så viktiga. Utan syftet och praktiken. Vad Ebba Busch-Thor syftar till är ju klart. Det är ju att samtala/förhandla med Sverigedemokraterna för att få med dem i ett regeringsunderlag. Inte att diskutera enskilda frågor. Detta är en positionsförflyttning i svensk politik.

Blekinges tillväxtsiffror

I BLT den 6/2 2019 kommenterar jag tillväxtutvecklingen i Blekinge det senaste decenniet med anledning av de siffror SCB presenterade. Här är texten:

Nyligen presenterades siffror över tillväxten 2008 - 17 i landets olika regioner (BRP). Utfallet för Blekinges del var uppseendeväckande negativt. Minus 5% medan tillväxten i landet som helhet var plus 17%. Hos grannen Kalmar län var det i princip nolltillväxt.

Detta måste naturligtvis leda till ingående analyser och diskussioner i Region Blekinges nyinrättade nämnd för regional utveckling. Behöver de fastlagda strategierna justeras? Har de vidtagna insatserna varit tillräckliga och fyllt sitt syfte? Vilka åtgärder måste till ytterligare?

Sune Håkansson har i BLT 30/1 2019 gett sina förklaringar. Jag tycker han i stort fångar bilden, även om den i delar kan diskuteras. Låt mej kommentera hans inlägg rubrikvis.

Avsaknad av politiker med inflytande. Att Claes Elmstedt (c) och Hans Gustafsson (s) på sin tid betydde oerhört mycket för Blekinge råder ingen tvekan om. Nu lämnade de ju regeringen 1982 respektive 1988. Trots allt har det ju hänt en hel del positivt i Blekinge därefter. Även om det inte funnits något statsråd från Blekinge sedan dess, har det funnits och finns politiker från olika partier med goda nationella nätverk. Deras påverkan går säkert att koppla till olika satsningar som kommit Blekinge till del.

Värre är, menar jag, avsaknaden av en samlad statlig regionalpolitik. Ansvaret ligger idag på regionerna, vilket är utmärkt. Men statens insatser är spridda på olika områden, infrastruktur, trafik, utbildning, landsbygdsstöd osv. utan någon egentlig sammanhållen idé hur de sammantaget ska fungera. Det handlar inte heller bara om insatser för lands- och glesbygden, utan hela regioner.

Brist på utbildningar. BTH har betytt oerhört mycket. Tyvärr har ju de ekonomiska resurserna skurits ned vilket lett till minskad verksamhet. Trots detta har fokuseringen på några områden lett till forskning och utbildning som i vissa stycken är i internationell toppklass. BTH betyder också mycket för företag i Blekinge inom dessa områden (och därmed tillväxten).

Totalt för den regionala utvecklingen hade möjligen ett bredare utbud varit bra. Spets och bredd hade kanske gått att kombinera i hägnet av ett större universitet? Jag delar idag uppfattningen att en anslutning till Linnéuniversitetet hade varit positivt. Dock fanns inte tilliten till sammanslagningen, varken i organisationen eller hos beslutsfattarna.

För många kommuner. Att Blekinge skulle bli en kommun föreslog jag i en artikel i BLT redan 2004. Kanske är tiden mogen nu?

För dålig infrastruktur. Utbyggda vägar och järnvägar är nyckeln till en vidgad arbetsmarknad och tillväxt. När den plan för utbyggnad som regeringen antagit är genomförd har vi en mittseparerad E22 genom länet. Rv 27 mot Växjö är också mittseparerad i princip till länsgränsen. Sydostlänken är byggd. Bra så, men arbetet för ytterligare investeringar måste fortgå. Ett viktigt steg är att åstadkomma snabbare tågförbindelser mot Malmö/Köpenhamn och Växjö.

Sjukhusen. Hotet mot den kvalificerade sjukvården i Blekinge är inte när eller var i länet det byggs nya sjukhusbyggnader. Det är den nationella inriktningen att koncentrera vård till universitetssjukhusen. Det har redan inneburit konsekvenser för Blekingesjukhuset, om än i begränsad omfattning. Bryts inte trenden kommer det vara svårt att upprätthålla en kvalificerad vård i Blekinge.

Arbetslösheten är fortfarande alldeles för hög i Blekinge bland ungdomar och de som står långt från arbetsmarknaden. Jag tror inte det hjälper varken med fler aktörer som jobbar med matchning eller lägre ingångslöner. Det handlar om att fortsätta arbetet med att rusta individerna. Kanske på ett mer strukturerat sätt. Kanske behöver trots allt också särskilda jobb, typ Samhall i dess gamla skepnad skapas?

Utöver dessa områden finns det naturligtvis fler som behöver utvecklas. Att få fart på bostadsbyggandet är ett. Ett mångsidigt och tillgängligt kulturliv ett annat. Utbyggd trafik till grannregionerna har jag nämnt.

Talmannen tar julledigt

Talman Andreas Norlén meddelar att det inte blir någon tredje omröstning i riksdagen om statsminister innan jul. Han beklagar det men säger att alla partier vill ha mer tid till förhandlingar. Visst spelar det en roll att landet är på väg in i julledighet, även  om han värjer sig för att säga det. Tidplanen hade nog sett annorlunda ut annars.

Dock pekar han ju tydligt ut färdriktningen för återstoden av regeringsbildningsprocessen efter höstens val. Omröstning om statsministern i riksdagen 16 januari, möjligen också 23 januari. Misslyckas de blir det nyval senast den 21 april.

Intressant är också hur tydligt han lägger bollen hos Stefan Löfvén och Ulf Kristersson att samla stöd för sina regeringsalternativ. Talmannen tar julledigt och meddelar att han kommer att ringa till dem två gånger för att kolla läget.
I klartext innebär det att de nu samtidigt eller parallellt ska resonera/förhandla med Centerpartiet och Liberalerna. Nu startar ett ”chicken-race” om vem som hinner först och kan erbjuda en uppgörelse som räddar ansiktet på de båda mittenpartierna.  I går kväll tolkades uttalanden av Annie Lööf som att hon efter partiråd- och riksdagsgruppsmöten återigen välkomnade förhandlingar med Löfvén. Inom Liberalerna pågår ju en maktkamp där Kristerssonförespråkarna verkar vinna terräng.

Hur mycket talmannen och andra betonar att det är de två statsministerkandidaterna som måste ta ansvar för processen är det fortfarande Centerpartiet som sitter på lösningens nyckel. Den väg Annie Lööf väljer kommer säkert Liberalerna att följa.

Borgmästare?

Kommundullmäktiges nyvalde ordförande i Sölvesborg, Arne Bogren (m) får nu kalla sig ”Borgmästare”. Tydligen finns det sedan tidigare ett liknande beslut i Karlskrona, låter fullmäktigeordföranden Gunilla Ekelöf (l) meddela. Helt klart har det beslutet inte fått något större genomslag. Jag och förmodligen de flesta andra känner inte till det. I media tituleras hon forfarande kommunfullmäktiges ordförande. Det tycker jag är gott nog.

Hela idén om att återinföra borgmästaretitlen i kommunerna är för mej obegriplig. Den utgår förmodligen från något behov att uppvärdera fullmäktigeordföranderollen kombinerat med någon slags nostalgisk tillbakablick.

Kommunfullmäktigeordförandens roll är viktig precis som den är. Den behöver inte uppvärderas på konstgjord väg. Det handlar om att leda arbetet i kommunens högsta beslutande organ och även om att fullgöra en hel del representativa uppgifter.

Den gamla tidens borgmästare hade ju andra uppgifter. Det var en kombination av att vara domare i rådhusrätten och att ansvara för vissa uppgifter som idag närmast åvilar kommundirektören. Det var alltså inget politiskt förtroendeuppdrag.

Skälet att det skulle underlätta att använda borgmästaretiteln vid utländska kontakter haltar ju också betänkligt. I Danmark finns och används borgmästaretiteln. Men den funktionen motsvaras våra kommunalråd och kommunstyrelseordföranden.  Förvirringen borde ju då snarast öka om det dyker upp  företrädare från svenska kommuner som kallar sig borgmästare, men har andra funktioner och befogenheter.

Det förvånar mej också något att detta blir det första beslutet i det som väl är tänkt att bli Sverigedemokraternas skyltfönster, Sölvesborg. Sd har ju en förmåga att plocka upp vad som rör sig i vissa delar av folkdjupet.  I och för sig på ett tvivelaktigt sätt och med mycket tvivelaktiga slutsatser. Men jag är övertygad om att i den delen av folkdjupet, eller i andra delar heller för den delen, diskuteras det inte om vikten av att införa borgmästare i kommunerna. Snarare tvärtom.